Trefötter eller inte när du bränner glasyr

Fick en fråga om det går att göra egna trefötter. Och fick direkt upp bilden av Albert Elfstrands egentillverkade trefötter. Så visst går det att göra sina egna trefötter. Men efter att ha funderat lite närmare kom frågan — varför göra sina egna? De som finns på marknaden idag är enkla, balanserade och funktionella. De finns i keramiskt material och i metall.

När används trefötter?

Vid lergods och om du vill helglasera, det vill säga glasera även under godset. På Alberts tid var det nödvändigt — han råglaserade och brände i vedeldad keramikugn, utan sättplattor. Krukor brändes i varandra med trefötter emellan.

Trefötter fungerar inte bra för stengods, eftersom skärven sintrar och då kan trefötterna göra att botten blir ojämn. Så trefötter används för lergods där skärven är stabil och där det ska vara glasyr även under botten. Det är inte så ofta det behövs. Jag har jobbat med lergods i över 25 år och aldrig använt trefötter. I min lergodsvärd har vi gjort fotkant som har torkats för att få bort glasyren — det fungerar som en trefot och håller glasyren borta från sättplattan.

Jag har aldrig sett trefötter i någon professionell keramikverkstad i modern tid. Kanske för att de flesta kör stengods? Men som vanligt blir var och en lycklig på sitt. Mitt tips om du ska använda trefötter: köp dem i metall, de verkar hålla för evigt.

👉 Vill du jobba mer med glasyrer? Läs om glasyrworkshopen i augusti